Resan
Istvans liv följer floder och gränser. Donau, Don, Dráva, Una. Följ romanens väg över Europa, station för station. Texterna under "Läs mer" avslöjar handlingen, så vänta med dem tills du läst boken.
Platserna är verkliga. Det som händer där är romanens.
En tioåring i för stor skjorta väntar på hjulångaren vid hotellets brygga och lär sig tyska av gästerna. Om kvällarna räknar han mynt medan hans vän Gábor räknar stjärnor.
Ett språk är inte pengar. Det är musik.
Ett brev med stämpel från distriktskommandot. Fadern följer honom till tåget och ger honom sin fällkniv med skaft av hjorthorn.
Den är skarp, sa fadern. Var försiktig.
Ungerska andra armén håller en linje på nästan tvåhundra kilometer. Bonden Bandi sjunger visor från slätten, och korpral Tóth lär dem att aldrig glömma fotlapparna.
Det här är inte en front, sa Tóth. Det här är en tvättlina.
Hotellet har blivit lasarett. Istvan vaknar under druvklasarna i gips som han en gång tittat upp på med en koffert i famnen. I sängen bredvid ligger Laci, i salen arbetar en flicka från tvättstugan.
Jag trodde att jag en dag skulle bo här. / Det gör du ju, sa hon.
Pilkorsarna tar makten och kommissionen förklarar sårade män stridsdugliga. En natt i dimman ligger en roddbåt utan åror i vassen nedanför tvättstugan.
Kom tillbaka sen. Om du kan.
En stad som går sönder bit för bit. På en port i Újlipótváros sitter en svensk flagga. Bakom en tobaksaffär i Józsefváros bor Lacis mor.
Jag ska inte berätta allt. Det behöver ni inte. Ingen behöver det.
Kriget tar slut en kväll i en by vars namn han aldrig lär sig. I en lada sjunger ryssarna, och Volkov har en flaska vodka och ett papper med rysk stämpel.
Åk hem, sa han. Hitta din flod.
Hem till en svärtad hotellfasad, en skorsten som står ensam och en flicka som väntat. Sedan kommer männen i läderrockar, en gång om året i sjutton år.
Det var inte kriget som var värst. Det var tystnaden.
Söder om Pécs går gränsen mot Jugoslavien längs en snabb, brun flod. En fiskare med fingrar som saknar toppar räknar pengarna två gånger.
De är lata. Det är för varmt för att vara noggrann.
En godsvagn på rangerbangården, feber och två dagar utan mat. Dörren glider upp och där står Mehmed från Bihać med en stor nyckel i handen.
Idi s Bogom, brate. Gå med Gud, bror.
Mehmeds flod, så grön att den ser målad ut. Samma flod hänger i en ram ovanför fikabordet i Växjö.
På en järnvägsbro möter Istvan två andra ungrare: läraren Sándor och den nittonårige Kicsi, som inte vill säga sitt namn.
Det fanns något i hur man rörde sig när man inte fick finnas.
En stad delad av ett staket mitt på ett torg. Tjugo meter bort dricker folk espresso och en radio spelar om amore och sole.
Vid midnatt. När de byter vakt i tornet.
Havet för första gången. På en perrong står en pojke i för stor keps. Sedan månader av väntan i flyktingläger, bakom ett lakan med blommönster.
Du är sen, sa hon. Igen.
Ett brev med blått frimärke och en handstil som lutar bakåt. På perrongen i Växjö står en man i ljus kostym och runda glasögon, i regnet.
Här finns inga floder värda namnet, bara några bäckar som svenskarna kallar åar av ren artighet.
En returfjäder går sönder. I en verkstad i industriområdet finns kaffe, en blå plåtburk med kakor och en gammal man med två käppar.
Ni sitter ju fast här en stund. Om ni vill, alltså.
Klippor som är varma långt efter att solen gått ner. När det till slut blir mörkt nog syns ett litet W ovanför Norge.
En flod tar dig någonstans. Havet låter dig vara.
